Nytt rum och Nya tider

En vecka in i augusti och endast en helt vanlig helg återstår innan semestern är över och jobbet drar igång igen. Splittrade känslor som vanligt. Jag gillar ju mitt jobb och har inget som helst emot att börja jobba igen. Men att sluta vara ledig är alltid lite jobbigt. Fast det där med att vara ledig är ju helt klart en sanning med modifikation. Jag kan nog helt ärligt påstå att det är mindre slitsamt att vara på jobbet än att vara hemma nu för tiden. Fast det är olika typer av ansträngningar. På jobbet har man alltid något slags arbetsjag att falla in i. Mitt arbete slutar varje dag vid ett visst klockslag och även om jag kan ha saker att styra upp inför kommande dagar osv. så slutar ändå arbetsdagen vid en viss tidpunkt och man kan koppla av arbetsjaget och återgå till sitt egna jag igen.

Här hemma vet man aldrig när någonting tänker börja eller sluta. Vi har målsättningar för det mesta och tankar, planer och funderingar över hur vi ska nå dessa mål. Men om vi lyckas nå dom - det har vi aldrig en blekaste aning om. Den mest lyckade dagen kan sluta i oerhörda kvälls- och nattbestyr. Den mest krävande dagen kan helt plötsligt förvandlas till något som i alla fall påminner lite om det vi en gång mindes som harmoni. I alla fall för en stund. Det är just ovissheten och känslan av att inte kunna ha kontrollen över sin vardag som är så påfrestande. En otroligt tärande situation som stundtals får en att tappa andan och bryta ihop. Men bara för en liten stund. För sen inser man att man har 3 små personer i sin närhet som inte tolererar något haveri i maskineriet. Man måste helt enkelt bara orka med.

Sen det senaste inlägget 24 juli har Tora och Rut slutat äta på natten och flyttat in i sitt nya rum. Svante har helt problemfritt slutat med nattblöja och har under dessa 2 veckor inte ens varit i närheten av en olyckssituatoin. Jag har fram tills natten till idag hållit någon form av nattjour och sovit på en madrass hos flickorna med tanken att kunna förhindra att den ena skulle väcka den andra om de skulle vakna och vara ledsna. Detta har både gått bra och dåligt. Det som är bra är att endast 1 gång har det skett att den ena väckt den andre och situation galenskap uppstått. Det som varit mindre bra är att det möjligtvis varit jag som varit den mest störande faktorn i rummet. När jag igår bestämde mig för att flytta tillbaks in i sovrummet igen blev det den än så länge mest lyckade natten sen rumsbytet. Endast var sin gång vaknade dom till. Och då var det bara att hjälpa dom hitta sin napp och sen klappa om dom lite så somnade dom om direkt. Mycket tillfredsställande. Återstår att se om detta endast var en lyckoträff eller om det kommer hålla i sig.

Avvänjningen av nattmatningen var i alla fall lyckad och inte speciellt dramatisk. Vi lät Rut flytta in i nya rummet först och lät Tora stanna kvar i vårt sovrum. Jag flyttade med Rut och mamman stannade kvar hos Tora. Vi skulle genomföra operation "skriknatt". Detta låter ju hemskt, men det behöver inte vara så farligt faktiskt. Vi fick rådet på BVC när Svante var ca 7 månader och det var så oerhört lyckat för oss alla så vi kan bara rekommendera det. Det fungerar på så sätt att när de nu är så pass gammalt och har uppnått sin matchvikt och egentligen inte behöver äta mer mitt i natten, utan bara vaknar av ren vana. Det är ju ändå så hela deras liv sett ut. Då låter man helt enkelt bli att ta upp han/henne ur sängen när han/hon vaknar och börjar gråta. Istället sitter eller står man hos barnet och klappar, tröstar och försöker få han/hon att somna om igen. Alltså utan att ta upp barnet. Det kan ta sin tid. Ett par timmar kanske. Det kan även ibland behövas 2 eller 3 såna här nätter. För Svantes del tog det 2 nätter. Första natten var han tokledsen i 1 timma och drygt 40 minuter. Den andra natten var han ledsen i ungefär 40 minuter. Sen sov han hela nätter utan problem sen dess. För Tora behövdes 1 natt med 1 och en halv timmas bestörthet. Rut nöjde sig med knappt 1 timma. Sen sov dom kommande nätter utan att vakna - i var sitt rum. Oerhört påfrestande för psyket att inte ta upp och trösta i famnen, men värt varenda sekund. Och när jag tänker på det före och efter har jag svårt att tro att det kan vara någon jättestor skillnad på att bli tröstad i famnen eller att bli tröstad i sin säng. Vi lämnar dom inte ensamma en sekund utan klappar och tröstar hela tiden. Men det är svårt att tänka när man befinner sig mitt i paniken. Det är nåt man måste laddat för innan och sen bara vara galet bestämd.

Nu sover de oerhört mycket bättre än innan, även om de ibland vaknar till och behöver sin napp. Det är inte så att de vaknar när de tappar sin napp för de gör de oftast rätt omgående när de väl somnat. Men när de av någon anledning vaknar till lite så räcker det med att de får sin napp igen och blir lagda lite på sidan så somnar de direkt om igen. Nu när de äntligen får sova själva i eget rum så är störmomenten minimerade, så jag tror nog de snart kommer sova hela nätter utan ens småavbrott. Dom gjorde det när de först sov separerade. Målet är dock att de ska göra det även som sambos. Hur det går återstår att se. Vi har nog varit bortskämda med Svantes underbara sovstatistik. Men vi måste hoppas. Vi har inte råd att tappa hoppet.

-tobias.