Den senaste tiden har det slagit mig tydligt hur illa tiden är fördelad. För vår del och alla andra i samma skede av livet så räcker knappt dygnets timmar till. Det är 1000 och åter 1000 saker att göra hela tiden.
Som föräldraledig spenderar jag den mesta tiden i och kring hemmet. Hela dagen fylls upp av olika saker som ska tajmas in. Sovtider, mattider, hämtning och lämning, nattning... Där emellan ska man hinna ha roligt. Leka, lära och utforska saker tillsammans med barnen. Men man ska även hinna laga mat, städa och hålla en hyfsad ordning på hemmet. När barnen somnat finns det lite tid över. Då skulle man kunna ta tag i det ena eller det andra. Men orkar man det då? Sällan. Då har man endast ork för att sitta still. Gärna ha det lite tyst omkring sig. Möjligtvis en TV påslagen.
Bland mina grannar har jag 2 pensionärer. 1 av dom är helt nybliven sådan. Han är ständigt ute och ser sig om efter någon att fördriva sin tid med. Det går knappt att titta ut genom fönstret utan att få ögonkontakt med honom. Det är inget fel på honom, men det är inte alltid jag känner att jag har så oerhört mycket tid över till att prata med mannen i fråga. Ändå så samtalar vi om lite ditt och datt ett x antal gånger per dag. Han går liksom omkring och väntar på livstecken ute på gatan för att få umgås med någon åtminstone för en liten stund. Själv händer det att jag inte ens hinner gå på toaletten.
Det finns dock små stunder att finna som man kan ägna åt någonting annat än hem, hushåll och familj. Det är små korta lufthål som jag oftast väljer att fylla med att skriva någonting. Antingen som nu, ett inlägg på bloggen. Eller så filar jag på någon låt. Men som sagt, det är oftast korta små stunder. Och nu tar denna stund slut för det är dags att gå till tvättstugan. Misstänker att jag även kommer utbyta några ord med en viss granne...
-tobias.
