Helgen var vårig värre här nere i söder. Särskilt söndagen, så vi passade på att ta med oss lite fika och bege oss ut på promenad ner till Västra Hamnen. Väldigt trevligt helt enkelt och en hög dos av mersmak infann sig i kroppen. Svante var på strålande humör och kollade in lite vårtecken på egen hand. Nu vill vi inte ha något mera snöblandat regn och gråkalla dagar. Fast vi vet att det kommer komma flera stycken av just dom sorters dagarna. Det är ju så det fungerar. Men man får passa på att njuta när det bjuds. Nere vid bryggorna vaknade Rut till och fick vara med lite utanför vagnen en stund. Tora sov dock sig igenom hela utflykten.
Kanske vaknade Rut till för att hon inte är helt OK från sin öroninflamation än. Vi vet inte riktigt vad det är, men något är det i alla fall som inte är som vanligt. Orolig i sömnen och ganska gnällig under sin vakna tid. Ett malande Huuu,huuu,huuuuu... som nog kan få vem som helst att bli åtminstone halvgalen korta stunder. Tora verkar mer återhämtad, men sover oroligt i alla fall. Hon har ju inte visat några stabila sovartakter riktigt än. Men hoppet är väl det sista som lämnar än. Eller vad är det man säger? Hon har dock kollat in flyttkartongerna lite mer noggrant och inser väl hon också att vi snart ska flytta. Vilket pussel det är att få ihop nu med 3 små barn ständigt påtagliga. En flytt är krävande som den är bara i sig självt. Nu är det rena galenskapen. Men vi har ju i alla fall kommit igång i hyffsat god tid så vi hoppas reda ut även detta.
Idag (måndag) fick jag bege mig hem från jobbet 1 timma tidigare än planerat då AnnaKajsa ringde och var i upplösningstillstånd. Jag vet att det krävs ganska mycket för att hon ska be om något sådant så det var inte mycket att disskutera. Rut hade kräkts tokmycket i över 30 minuter och blev skogvild så fort hon lades ned på rygg. Tora var jätteledsen och ingenting fungerade. Svante skulle hämtas på dagis och allting var kaos. Jag begav mig hem och bytte av AnnaKajsa som fick gå iväg och hämta Svante. Rut fortsatte kräkas stora vita slemklumpar och Tora somnade tillslut av utmattning. Vi tog kontakt med vårdcentralen och fick en tid på kvällen för att se om Ruts öroninflammation inte hade lagt sig efter penicellinkuren. Men det såg bra ut, så det här är väl nåt annat. Förhoppningsvis bara en dålig dag, men vi får avvakta och se. Såna här dagar är 3-barnslivet ingen lek. Natten får avgöra om jag stannar hemma och VAB.ar i morgon eller inte. Det är ju betydligt lättare att fixa biffen tillsammans än på egen hand.
-tobias.
1 kommentar:
huga, stackars din fru! så fint att ni kunde lösa det. att vara MINST två är ibland det enda som funkar. sen vi blev FEM har jag ofta tänkt att vi borde vara tre vuxna i familjen. de gånger min mamma, mormor eller annan är hos oss och hjälper till blir allt så mycket mycket mycket lättare. krya på sig, lilla rut och tora!
Skicka en kommentar