Att sova, eller att inte sova...

Oberäkneliga nätter förtillfället. Ena natten lugn, andra galen. Ena flickan rofylld, andra orolig. Ena föräldern sovandes, andra förbannad. Ja, inte hela tiden då förstås och inte heller samma sovande förälder varje natt. Vi liksom turas om att ha mer eller mindre lyckade nätter känns det som. Den översega förkylning som jag dragits med under en lång tid som även drabbat tjejerna verkar störa dom rätt mycket emellanåt. Särskilt Tora som har sovit väldigt oroligt senaste nätterna. Vaknar varannan timma och är direkt så gott som otröstlig. Ingen startsträcka där inte. Rut sover dock rätt bra och vaknar bara nån gång per natt nu mer. Tora har haft ett par sådana nätter hon med, men de senaste har varit riktigt jobbiga för henne. Och för oss som också måste vara vakna med henne såklart. Det är ju lätt hänt att man stressar upp sig lite när den ena vaknar och är tokledsen. Man vill ju att hon ska må bra. Man vill ju att den andre ska få sova ostört vidare. Man vill ju inte att Svante ska vakna heller. Samtidigt vill man inget annat än att lägga sig ner och sova själv.

Ikväll kom vi lite snett i kvällsrutinerna och sista målet mat serverades en halvtimma senare än vanligt. Tjejerna var i uppror och somande som stockar båda två när de ätit upp. Vaknade dock igen stax efter i samma upproriska tillstånd som innan kvällsmaten. Vi lyckades dock få dom att somna om igen. Efter rätt mycket om och men, eller snarare skrik och gråt. Nu sover de gott bägge två och jag ska alldeles strax göra dom sällskap. Det jävliga är att jag banne mig vet att nån av dom kommer vakna inom 10 minuter efter att jag krypit ner under täcket. Det slår aldrig fel. Vilken tid jag än går och lägger mig. Höjden av irritation. Kanske kan denna natt vara undantaget som bekräftar regeln. Jag önskar just det, varje natt.

-tobias.