Ett fullkomligt Kaos

Tora och Rut har hunnit bli 5 månader gamla. Mycket märkligt vad tiden går. Mycket har hänt sista månaden och det börjar märkas att de växer till sig från små bäbisar till en stora bäbisar. Svante är noga vad det gäller vem som är bäbis, barn och vuxen. Systrarna är fortfarande bäbisar, men på god väg uppåt.

Det är en blandning av positvit och negativt i deras utveckling just nu. Det possitiva är ju helt klart att kvälls- och nattrutinerna börjat falla på plats och de sover numer i sina sängar när innan klockan slagit 21:00. Ofta redan strax efter 20.00. Vi har givetvis upplevt en och annan kväll som inte utspelat sig helt efter de nya reglerna, men oftast så. Däremot har de den senaste veckan inte varit lika roliga att ha i sin vagn under eftermiddagarna. Deras eftermiddagslur i samband med hämtningen av Svante på dagis kl. 14:00 med tillhörande lek- och mellanmålsutflykt är inte längre vad den varit. Istället för att sova gott till 16-tiden vaknar de nu redan runt 14:30 och är helt vansinniga om de inte får komma upp ur vagnen. Snacka om utmaning - att leka med en 3 och ett halvt år gammal kille som just fått smak på att klättra i träd och samtidigt underhålla 2 stycken 5-månaders flickor som totalvägrar att ligga i sin vagn. Eftersom jag jobbar vid den här tiden är det mamman som fått försöka lösa den ekvationen. Hon har varit totalt slut varenda dag och våndas hela tiden för kommande dagar av gråtande tvillingflickor, klättrande storebröder och stirrande mammor runt omkring en.

Den här helgen har det varit jag som varit ute med alla 3 barnen på egen hand. Det är liksom det enda sättet att någonting blir gjort här hemma. Att 1 vuxen tar ut alla barnen och 1 vuxen stannar hemma och får saker gjort. Det har varit en nyttig helg för mig misstänker jag. För hur mycket jag än fått berättat och beskrivet för mig har jag ändå inte riktigt lyckats greppa hur det egentligen är. Att vara där ute, på stan, eller i nån park och försöka reda ut alltihop när 2 av 3 är grymt missnöjda. Att bära Rut, dra Tora i vagnen och försöka umgås/leka/uppmärksamma Svante på en och samma gång. Jag kan säga att det är en utmaning stor nog för 2 föräldrar tillsammans på samma gång. Att reda ut hela grejen på egen hand är rena tokeriet. När alla är glada och nöjda är det en helt OK situation. Till och med riktigt trevlig. Man känner sig nöjd, stolt och duktig. Men bara på någon sekund ändras förutsättningarna totalt och det enda man känner då är svettningar, panik och en stark känsla av otillräcklighet. Vi är helt klart i en ny fas och jag hoppas så innerligt att den snabbt ska gå över i något lite mer hanterbart.

Trotts läget har vi väl ändå på något sätt försökt göra något bra av helgen. En hel del flyttpackning såklart, men även lite trevligheter. Söndagseftermiddagen spenderade vi grillandes med våra vänner och grannar på deras innergård. Flickorna var i upplösningstillstånd lagom till vi skulle komma ut, men de lugnade sig när vi väl kommit iväg. Svante lekte och cyklade glatt med granntjejen tillika dagiskompisen och hade inte alls tid för mat. Svåra att fånga på osuddiga kort, då det gick så fort...


Vi vuxna kunde i alla fall sitta ett tag tillsammans och äta och prata lite. Inte barnlöst såklart, utan tillsammans med 3 fina småsyskon. Livet ser inte riktigt längre ut som för ett par år sen. Den saken är klar.

-tobias.