Helgen är över och tjejerna mår märkbart bättre. Söndagen har inte varit alls lika fylld av missnöjda läten och snoriga näsor. Förhoppningsvis börjar skräpet lägga sig nu. Det skulle kännas så himla bra. Så mycket gladare flickor och så mycket lättare dagar om de kan få vara friska och krya. Det räcker liksom gott med allt som det är, utan sjukligheter.
Idag var jag och tjejerna hemma själva en sväng medan Svante hängde med mamman och mormorn till favorithaket Vellingeblomman. Det slog mig då så tydligt vilken enorm skillnad det är att ta hand om 1 barn, eller 2 barn eller 3 barn. Sen oktober 2005 fram till november 2008 levde vi livet som 3-mannafamilj. Jag tyckte hela tiden att förändringen inte var SÅ stor som jag kanske väntat mig. Förändringen - att ha barn eller inte. Ett litet (friskt) nyfött barn kräver inte så mycket faktiskt. Inte så mycket olika saker åtminstone. Det kräver kanske dock mycket av de få saker de måste ha. I stora drag - kärlek, närhet, omsorg och mat. Gråter spädbarnet är det antingen hungrigt, trött eller har gaser i magen. Ju äldre det blir destå mer utveklar sig alltihopa, men i samma takt har man förhoppningsvis själv också lyckats utvecklas i sin roll som förälder. Det hade t.ex. varit en helt annan sak att föda ett barn som hade samma krav och behov som en 1-åring. Då hade livet fått ta en rejäl vändning. Det gör det ju dock ändå, men det är kanske mer känslomässigt.
Att få 2 barn på samma gång skiljer sig en hel del från att få 1 barn. Bara rent praktiskt så krävs det dubbla resurser av rätt mycket grejer. Utrymme, blöjjor, kläder, stolar, sängar, armar osv. Men det kräver också mycket mer av tid, tålamod, sömnbrist, ev. amning, omsorg, vård och allt annat som kommer med småbarnslivet. När vi bara hade Svante kunde vi röra oss på ett helt annat sätt. Vi kunde lätt ta honom med om vi var bortbjudna och man kunde stanna hemma själv en kväll om den andre ville iväg på egen hand. Även på egen hand var man tillräckligt många för de flesta situationer. Med 2 småttingar känner man sig emellanåt lite kort om folk när man står där själv och ska försöka trösta två förkrossade små liv. Det går, men det kräver betydligt mer och man får lära sig överleva med att inte kunna ge allt man har till båda samtidigt, utan dela på det. Nu har vi ju inte fått uppleva att få 2 barn samtidigt utan att då redan ha 1 sen tidigare. Så jag kan ju omöjligt exakt veta hur vi skulle känna inför den situationen. Men jag tror jag ändå har ganska stor inblick i hur det borde kännas.
Nu kommer dock den riktigt knepiga biten. Att få 2 barn samtidigt som man inte ska tappa fokus från storasyskonet. Denna lille person som fram till nyss fått all uppmärksamhet av bägge föräldrarna hela tiden. Nu kommer konkurensen och dessutom av 2 på en gång. Ingen lätt nöt att knäcka.
Svante visar (enligt mig) en enorm respekt och kärlek för sina småsystrar. Han har ännu aldrig varit hårdhänt eller petat dom i ögonen eller andra saker som ändå verkar vara rätt vanligt förekommande. Han har ett stort tålamod och låter sig vänta på sin tur många gånger om dagen. Men givetvis kan han inte sätta sig själv i andra rummet hela tiden och givetvis prövar han då och då vart på popularitetsskalan han ligger genom att göra saker som kräver vår uppmärksamhet just då vi har svårt att ge honom den. Det är ju nåt som han måste göra. Och det är nåt vi föräldrar måste lyckas hitta en bra lösning på just när det händer. En lösning som kan se olika ut för varje gång, men det måste ändå alltid lösas på ett eller annat sätt. Vi kan ju omöjligt nonchalera honom och låtsas som om han inte finns. Det hade ju varit fruktansvärt. Ett barn på 3,5 år har totalt skillda behov från ett barn på 5 månader. Att lyckas tillfredställa dessa behov samtidigt är krångligt nog i sig. Att dessutom ha 2 lirare i 5-månaderslaget gör inte saken lättare. Ska man dessutom lyckas ta lite hand om sig själv och få någon mat lagad och ett ärende utfört så har man att göra så det räcker. Det är fulltidsarbete med rätt mycket övertid, men utan ersättning för OB såklart.
Fast den där ersättningen finns nog ändå där inbakad i alla fall. Även om dagarna blir långa och sömntimmarna få så innehåller alla dagar stunder man inte skulle velat vara utan. Och en pojke på 3,5 år har ju inte bara rent egoistiska behov utan uppskattar ju även att hjälpa till och göra andra glada. Inte minst sina småsyskon. Och när man själv är trött och sliten som ett urblekt lakan finns det ingen bättre rekreation än just sina små. Det är ett stort jäkla pussel att få till. Svetten lackar och modet rasar titt som tätt. Men nog ska det gå tillslut? Det är i alla fall min övertygelse.
Imorgon börjar en ny vecka. Skam den som ger sig.
-tobias.
3 kommentarer:
Jag tycker att ni gör ett fantastiskt jobb! Har fullt upp med två 6-månaders och kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att även ha en leksugen 3,5-åring.
Stor kram till er alla fem!
/Nina
Skrev precis ett långt inlägg men det försvann när Internet fick något fel, typiskt!
Iaf så skrev jag att det är just det som vi har tyckt var jobbigt, att få två små samtidigt som vi hade en liten tjej hemma(2,5år då de föddes).
Det är fortfarande sjukt intensivt men det går allt lättare hela tiden. Nu kan barnen leka väldigt bra, alla tre tillsammans. De små var inte gamla när blotta åsynen av storasyster fick dem att vända från gnäll till skratt.
När man får kramar och pussar i kvadrat och lite till glömmer man LÄTT alla jobbiga stunder.
Kämpa på, ni löser situatierna allteftersom de uppstår.
Kram
blir tårögd. känner igen allt så väl. känslan av att vara "kort om folk" är så rätt. jag har ofta känt att vi behöver vara minst 3 vuxna för att få skeppet att fungera smärtfritt. alla tankar om storasyskonets känslor är så nära mitt hjärta. mammahjärtat och pappahjärtat är nog ganska lika ändå. att ha tre barn med de två minst som tvillingar är en UTMANING för alla i familjen. du beskriver det bra. nu ska jag sluta lipa och plocka ur diskmaskinen istället.
Skicka en kommentar