Att inte räcka till

Gårdagen innefattade ett slags experiment gällande familjens möjligheter och omöjligheter. Det hela gick ut på att vi var bjudna på dop och självaste mamman skulle dessutom ha rollen som musiker under själva gudstjänsten. Det är inte så lustigt i sig, då kyrkomusiker är hennes yrke. Men sen knappt 1 år tillbaka har hon varit sjukskriven i och med graviditeten och sen föräldraledig nu då.

Nu skulle det bli intressant att se om detta skulle gå vägen, eller ej? Tjejerna var vakna och på gott humör och Svante verkade må bra han med. En snäll person erbjöd sig hjälpa till och hålla Rut under dopet, då jag själv inte riktigt räckte till på egen hand. Det började bra. Svante satt nöjd och belåten och tittade sig omkring, åt vindruvor och ställde en och annan fråga. Tora satt också lugn och still i mitt knä, vilket även Rut gjorde i knät bredvid. Men snart började det krypa i kroppen på både Tora och Rut som inte alls ville sitta stilla längre. Svante började få mammaabstinens och vill absolut gå fram till henne där hos satt borta vid orgeln. Han vill även vara den som skulle få hälla upp dopvattnet, vilket han var på sina systrars dop. När mamman sen bytte plats från orgeln till flygeln (som stod mycket närmre där vi satt) vägrade han sitta kvar. Han struntade i vad jag tyckte och går fram mot sin mamma.

Tora och Rut är i detta laget väldigt otillfredställda och galer till då och då i missnöje. Den snälla tjejen som tog hand om Rut fick jobba hårt för att hålla situationen under kontroll. Själv svettades jag lite över att hon i all sin godhet hamnat i denna situation. Tora krävde full uppmärksamhet och Svante är nu framme hos sin mamma. Han får en stol att sitta på intill flygeln men blir som vi förfarat ledsen och börjar gråta då mamman väl börjar spela. Hemma får hon nästan inte spela alls längre, då Svante inte gillar när fokus inte är på honom. Som läget är nu - hemma hela dagarna i systrarnas hårda konkurens - är det inget som gjort saken bättre. Mammigheten är enorm och just under detta dop, under denna psalm och denna stund brister det för vår lilla kille. Han sitter på stolen intill och tårarna rinner och huvudet rycker när han hulkar av gråt. Jag står och gungar Tora och har ingen stans att lämna henne. Mamman är mitt i psalmen och kan inte direkt sluta spela för att trösta. Det känns inte helt OK detta. Efter musikens slut går jag fram och försöker övertala Svante att gå med tillbaka till vår plats, men han vill givetvis inte. Vad har jag att komma med när det är mamma han vill ha? Han lugnar sig lite, men givetivs är det snart dags för ännu en psalm. Samma sak igen.

Där står en (till känslan) maktlös pappa och ömmar för sin ledsne son. Där sitter en förkrossad, musicerande mamma som inte vet vad hon ska ta sig till. Det handlar om ett par minuter, men dessa minuter är riktigt långa minuter.

Sen är det över och allt blir genast bra igen. Men man undrar vad Svante tänker och känner. Jag tänker i alla fall att som det är nu är det inte läge att sätta sig i en liknande situation igen. Vi visste inte innan hur det skulle gå och bestämde oss för att ge det en chans. Hoppades på det bästa. Nu vet vi att det var lite för svårt att bemästra. Nästa gång delar vi på oss och gör olika saker. Spelar mamman leker vi andra i lekparken, eller så. Hur gärna man än vill kan man inte räcka till alla gånger.

-tobias.