Tankar på vädring

Hur har ni det? Jodå, det är väl rätt tufft faktiskt, för tillfället. Jaså...? Mm, det är så oroligt och upp & ner med tjejerna. Ena dagen helt OK, men sen kan det vara 4 dagar total kaos. Och så storebror som bara får stå ut med alltihop, helt chanslös att ta plats och få tid bara för honom. Har så oerhört dåligt samvete över det. Sen är tjejerna så fruktansvärt skrikiga nu. De skriker helt galet mycket och sjukligt starkt så man emellanåt håller på att fullständigt gå sönder. Att man heller inte har sovit sammanhängande mer än högst 4 timmar sen 7 månader tillbaka gör ju inte situationen enklare. Hehe, OK, men... visst är det kul, dom är ju så söta. Du ska se vad roligt dom kommer ha tillsammans sen...

Just så låter det väldigt ofta när man pratar med folk rent allmänt. Och jag vet inte hur man ska reagera. Jag vill minst av allt vara en gnällig småbarnsförälder som verkar ingå i en tävling om vem som har det värst. Jag gör mitt yttersta för att se de ljusa i tillvaron och är utan tvekan oändligt lycklig över min älskade familj. Men när någon frågar hur man har det och man för en gångs skull ärligt vädrar sin livssituation känns det rätt frustrerande att få ett "Hehe, OK, men... visst är det kul..." till svar. Hörde du inte vad jag sa? Lyssnar du inte? Eller vill du egentligen inte alls veta, utan var det bara nåt du sa? Det är inte något speciellt svar jag är ute efter. Inte något direkt ömkande heller, men ett svar som är helt bak och fram känns så totalt fel. Vad är det för fel på "mm, det låter tufft" eller vad som helst annat som i alla fall är medhållande?

Livet har sina olika stadier och var sak har sin tid. Just nu är det familj, familj, familj och jobb. Inget jag är ledsen över eller ogillar. På det stora hela är jag snarare glad och känner mig lyckligt lottad. Men vad man än gör i sitt liv är det ju inte alltid man tycker det stryker medhårs och friktionsfritt?

-tobias.