Tror det här var den mest svettiga dagen hemma hittills. Från vi kommit hem efter att ha lämnat Svante på dagis till strax innan 14 ungefär var Rut i totalt upplösningstillstånd. Hon var så ledsen och förtvivlad och ingenting jag gjorde tycktes få henne att må bättre. Näsan fullständigt sprutade ut snor och ögonen skvätte av tårar. Tora tyckte väl inte heller att livet var så kul just då, men Rut fick ta så gott som all fokus. Men inte hjälpte det. Jag funderade på om hon hade ont i öronen, men nu med hela dagen som facit så har hon nog inte det. För hur som helst så blev det bättre där runt 14-tiden. De kom i säng som vanligt för sin middagslur runt 11:30 men sov bara 1 timma istället för sina vanliga 2. Vaknade tokledsna båda 2 och jag ville bara dela upp mig i 2 personer jag också. Men när vi tillslut satt tillsammans i soffan lyckades Tora blir på lite bättre humör. Hon klättrade ner och fick igång TVn (Toras specialitet) där det var nåt barnprogram som båda blev jätteglada av. Så helt plötsligt var det 2 riktigt glada och nöjda tjejer som började spatsera omkring hemma och hitta på roliga saker. Mycket bättre. Det är verkligen en känsla av hopplöshet när man är ensam hemma med 2 förkrossade små flickor. Då räcker man faktiskt inte till. För det duger inte att bära på 1 i taget och inte heller båda 2 samtidigt. Det enda som räknas är att båda 2 får 100% uppmärksamhet var hela tiden tills det känns bättre. Och där finns ju helt klart ett litet problem.
Eftermiddagen och kvällen var i alla fall betydligt bättre. Det vara bara sista minuten innan maten låg på tallrikarna som var otrevligt högljudd. Vilket fruktansvärt liv dom för när tålamodet tryter. Fruktansvärt. Det får mig att fullkomligt koka inombords medan man skyndar sig som en idiot för att få allting på plats. Men annars var allting frid och fröjd igen och inga mer tecken på öronont hos någon av tjejerna.
Strax innan de skulle i säng hörde jag hur Tora och Rut skrattade som bara den ute i hallen. Jag tittade till dom för att se vad dom sysslade med. Det visade sig att dom kommit igång med någon lite svårtydd lek som jag tror gick ut på att de sprang från var sitt håll rakt in i varann så att de föll omkull. Sen satt dom på golvet och skrattade som bara den en stund för att sen resa sig upp och springa in i varandra igen. Ett slags chicken race för 1-åringar. Det är oerhört roande att se dom leka och ha så roligt tillsammans. Vilken lek dom nu än tagit sig för.
-tobias.
2 kommentarer:
Ååå, man känner så igen sig i det du skriver. Frustrationen över att inte kunna "dela på sig" ibland om så bara för ett litet-litet ögonblick. Att bara få ställa frågan "vad är fel?" men det kan bli svårt att få fram när man har två som skriker/gnäller.
Hejja dig nu!
Kommer ihåg att det var då man fick ta båda med sig upp i sängen och ligga och gosa tills vi förhoppningsvis somnade alla 3. Kan faktiskt vara rätt mysigt för en trött förälder också!
Skicka en kommentar