Mitt-i-veckan-rapport

Upp på morgonen precis som vanligt. Strax innan 9 stod jag i hallen med 3 overallbeklädda barn beredda att ge oss av mot Svantes dagis. Då säger han att han mår konstigt i magen och känner sig nästan lite kräkig. Nej, inte kräkig. Allt annat men inte det - tänker jag. Tydligen hade någon på hans avdelning varit hemma på tisdagen på grund av denna eviga vinterkräksjuka. Så det kändes ju inte helt 100 att höra honom säga dessa ord. Det fick såklart bli att ringa till dagis och lämna återbud för denna dag och hoppas på att det bara var ett falskt alarm. Som tur är verkar det som just så är fallet. Nu har en hel dag gått och ingenting sjukligt har hänt. Skönt. Kanske behövde han bara en dag hemma och ta det lugnt. Så svårt att säga exakt vad det kan bero på. Svante har varken varit pigg eller hängig idag. Han har varit lugn och rofylld. Inget gnällande alls på varken uttråkighet eller trötthet. Så i morgon lär det bli dagis som vanligt igen så länge det inte brutit ut någon ny omgång av denna tröttsamma vinterkräka.

Efter tjejernas middagsvila gav vi oss ut en sväng. Vi tog oss ner till affären och köpte lite yoghurt och bananer för att sen ta mellanmålet utomhus. Det var nog snäppet för kallt, men inga större klagomål. Sen försökte vi leka lite grann på en rolig lekpark. Det var lättare sagt än gjort. Denna snö... rolig att leka i när man vill, men rätt besvärlig när man ska försöka göra något annat. Rut spatserade glatt omkring och föll i backen titt som tätt. Inga skador där inte. Bara ett flin och sen ett försök att ta sig upp på benen igen. Tora stod mest still och var emellanåt småsur över att behöva stå där och glo. Sen ramlade hon EN gång - skrapade upp näsan på "skaren" så det började blöda. Bara ett litet skrapsår, men ändå så typsikt. Då slår det mig att jag gått hemifrån utan deras nappar. Lite dumt. Jag vet ju att deras humör alltid börjar tryta på vägen hem efter man varit nere vid affären. Det är snäppet för lång promenad för att dom ska vara nöjda och glada i vagnen hela vägen fram och tillbaka. Det gick rätt OK ändå, även om den sista biten hem var rätt högljudd. Nu har Tora åter igen en sån där rödskrapad näsa. Ser så näpet ut.

Dagen avslutades som sig bör med pannkakor. Det är ju onsdag. Om Svante och jag är förtjusta i denna rätt så vet jag inte vad jag ska kalla systrarnas engagemang. De fullkomligt vräker i sig och nästan slänger tallriken på mig för att få mer när portionen är slut. Galet, men kul. Jag hinner knappt själv få i mig något när det ska serveras åt höger och vänster hela tiden. Festligt helt enkelt.

Nu är det i alla fall lugna gatan här och alla barn sover och frugan jobbar sent. Sällan det är så tyst och stilla nu för tiden. Det är inte alls dumt.

-tobias.