Man vet verkligen aldrig hur en dag kommer sluta...

Idag var vi bortbjudna till gamla vänner. Vi kom dit och fick en strålande god brunch med alla möjliga godsaker att ta för sig av. Barnen hade ett kärt återseende och Svante lekte med sin gamle vän på ett så fint sätt. Tora och Rut var trots utebliven middagslur på ett strålande humör. Vi vuxna (som jag förmodligen aldrig riktigt kommer kunna känna mig bekväm med att kalla mig själv) satt och pratade om allt möjligt och hade allmänt trevligt medan barnen trivdes på egen hand. På så sätt är det ju faktiskt inte alltid när man försöker umgås sådär familjevis. Det är inte alltid helt smärtfritt.

Nu visade sig att den här dagen inte skulle bli helt smärtfri den heller. Fast det blev en helt annan typ av smärta än den man kanske först tänker på i sådana här sammanhang. För när deras dotter sovit middag och mamman är på väg ner med henne från övervåningen händer det fruktansvärt otäcka. Hon halkar i trappan och faller rejält på rygg och åker ner för hela trappan med dottern i famnen. Antagligen av automatiskt inbyggda mammareflexer lyckas hon såklart hålla barnet framför sig så hon inte fick en skråma. Själv gjorde hon rejält illa sig i ryggen och som om det inte skulle räcka med otur. Nedanför trappen står Tora och håller i barngrinden och får den över sig när mamman kommer ramlandes nedför trappan. Tora får en ordentlig smäll i pannan, men hamnar på rumpan och lyckas undvika att slå bakhuvudet i stengolvet. Två glaslyktor som stod i trappan flyger iväg och splittras och mitt i allt detta ligger alltså en totalchockad mamma som skadat ryggen. Ett barn på mammans mage som bara tittar förstummat och undrar vad som hänt. En Tora med Skånes största och fulaste bula i pannan så man först knappt kunde se vad som hänt. Hon såg helt deformerad ut. Bulan gick dock snart tillbaks en hel del och Tora visade sig klarat sig riktigt bra så när som på bulan då.

Mamman kunde varken sätta sig eller lägga sig ner efter detta och fick tillslut hämtas av sjuktransport och föras till sjukhus för att undersökas. Min käresta följde med och vi pappor stannade hemma med barnen. Nu är vår familj hemma igen och vi väntar på att få något besked hur det gått på sjukhuset. Misstänker dock att hon fortfarande är kvar där. Det kan ju ta lång tid på akuten om man inte har livshotande skador. Hoppas verkligen att det inte är värre än en rejäl smäll med smärtor som snabbt kommer gå över. Men det kan tyvärr nog ha blivit tråkigare än så då fallet i trappan såg rätt illa ut. Men vi kan i alla fall hoppas.

Man vet som sagt aldrig vad som väntar. Från en sån lyckad dag till en sån otäck vändning på bara någon kort sekund. Men jag tror vi ska vara lite glada ändå över att det inte blev värre än det blev. Hur tråkigt det än nu blev.

-tobias.