Att klaga, eller att inte klaga?

Finns det nån anledning att klaga och gnälla över hur livet och dagarna ter sig? Givetvis är det inte helt lätt att orka med allt som vanligt när man nu förtiden inte sover en bråkdel av vad man är van vid. När man inte har en bråkdel av den tid för sig själv som man är van vid. När en annars så pass enkel sak som att plocka i ordning lite i hemmet, tvätta veckans tvätt eller laga en enkel middag helt plötsligt blir ett nästan omöjligt uppdrag. Då känner man sig helt klart matt och slutkörd. Det är emellanåt oerhört svårt att få ihop sin vardag när man har två 7-veckors tjejer som inte går med på något annat än att bli burna och ompysslade. Lägger man dessutom till en 3-årig kille som ber än leka och umgås och då och då säger saker som: jag skulle behöva en vuxen på mitt rum, då vill man ibland bara gråta. Just i sådana tillfällen när man inte får ihop det är det lätt att bli sur, irriterad, ledsen, arg och känna sig utmattad och svag. Men så kommer plötsligt de minsta till ro och somnar gott i sin säng. Man har plötsligt båda armarna fria och kan pusta ut en sekund. Man hinner fixa tvätten, småplocka och laga mat samtidigt som man även får tid att leka och busa med storebror. Det mesta ordnar till sig och allt känns betydligt trevligare. Bättre humör, trevligare ton, gladare familj.

Några timmar går och tjejerna vaknar igen. Nu har vi andra hunnit fixa det mesta som var tänkt att fixas och flickorna är glada och nöjda. Man har till och med hunnit äta, nästan. Dom vaknar ju alltid just när det är dags att sätta sig till bords. Men i alla fall är man lite mer i fas och har hunnit samla lite nya krafter. Man har till och med hunnit börja sakna de små. Det hela är väldigt märkligt och stundtals omöjligt att förstå. Dagarna går på som i en bergochdalbana. En blandning av lugna stunder i stilla lunk och sjukt skarpa kurvor, branta backar och illamåendeframkallande loopar. Och när dagen väl är slut och man själv kan lägga sig och sova, vet man att man snart kommer väckas av hungriga tvillingsystrar. Men det är så det är. Inte så mycket att orda om. Vi visste det innan, även om vi inte riktigt kunde föreställa oss det helt och hållet. Är det värt att klaga och gnälla? Nä, jag tycker nog faktiskt inte det. Inget blir ju bättre av gnäll. Men visst gnäller man lite ändå titt som tätt. Man måste ju ventilera för att orka köra vidare. Men det är ju såhär livet är just nu och så kommer det också att vara ett tag framöver. Men sen blir det annorlunda. Sen kommer andra bekymmer och annan glädje. Och mitt i allt ihop är man dessutom så jäkla glad över att man hamnat där man hamnat. Vi har världens finaste barn och är världens stoltaste föräldrar. Trötta, slutkörda och förbannat lyckliga.

-tobias.