Pappanöjd

En dag hemma själv tillsammans med sina 3 små frön borde kunna kännas väldigt lång och påfrestande. Det kan den säkerligen göra någon gång, men inte idag. Det händer ju någonting precis hela tiden och då går ju tiden faktiskt rätt så fort. Och jag vågar nästan inte tänka på att klockan bara är 19:45 och alla barnen sover trots att jag fortfarande är ensam hemma med dom. Men på något sätt kan det många gånger vara lättare och mindre problematiskt att vara ensam i stöket. Då har man ingen att passa över till eller någon som man tänker borde kunna göra det som ska göras. Man vet att det som ska göras måste göras av en själv och ingen annan. För annars blir det inte gjort. Har man då lite tur och inga större katastrofer sker på vägen så behöver det inte vara så svårt. Dagen har varit klart över förväntan och jag är riktigt nöjd med mig själv. Så där nöjd som en mamma inte riktigt verkar ha så lätt för att vara. Det stämmer såklart inte. Inte på alla mammor. Och kanske inte ens på någon mamma. Men många gånger upplever jag det som att mammor tenderar att ställa högre krav på sig själva än pappor. Dessutom upplever jag att samhället i sig ställer betydligt högre krav på mammor än på pappor. Dumt på många sätt. Men det är nog så det ligger till. Än så länge.

Jag är i alla fall nöjd eftersom vi har haft en bra dag tillsammans vi fyra. Vi har lekt, ätit, läst och 2 av oss vilat. Vi har varit ute och lekt i snön - vilket många gånger kändes som ett riktigt puckat projekt att ro i land på egen hand, men som ändå mest var riktigt kul. Svante är en underbar storebror som bland annat satte sig och läste för småsystrarna på deras rum medan jag diskade efter kvällsmaten. Han visar mycket hänsyn vår lille kille och jag hoppas att vi ger honom tillräckligt med uppskattning för bara den han är också, även som Svante utan epitetet storebror.

De två senaste dagarna har både Rut och Tora stått på näsan. I bägge fallen i mitt umgänge. Igår lyckades Rut halka över mitt knä medan vi klädde på overallen så hon dunsa i golvet rakt på näsa och mun så det började småblöda. Idag föll Tora sådär långsamt som barn faller ibland - också iklädd overall, vilket gjorde att hon inte lyckades ta emot med sina händer. Detta skedde rakt i backen utanför vår ytterdörr i väntan på att jag hjälpte Svante med skorna. Hon fick såna där typiska "slagit-i-backen-röda-märken" i pannan och på näsan. Visst blir de ledsna när det händer, men det går över väldigt fort som tur är. Men man känner sig så dum när de slår sig mitt framför en utan att man lyckas förhindra det. Men är det något jag insett nu så är det att det kommer bli betydligt fler blåmärken och blödande näsor med dessa två tjejer än vad vi upplevt med Svante. Misstänker att de kommer ha uppnått Svantes totala skadekvot redan innan sommaren. Hemska tanke, men det är nog bara så det är.

-tobias.